Kvinnlig sexualitet, sjuttiotal, Mamma Martyr

Det mest förbjudna är den första bok jag läst av Kerstin Thorvall (som jag ändå tänkt i flera år att jag borde läsa något av), och den väckte stor uppståndelse på sjuttiotalet - den skildrar en medelålders kvinna, Anna, som gör uppror mot samhällets konventioner genom att njuta (nästan) hämningslöst av sex. Hennes libido är stort, åtminstone när det kommer till män som på något sätt är "förbjudna" - en del är betydligt yngre, en del är gifta, en del träffar hon när hon själv är gift och en kriminell alkoholist som kommer och går som han vill och gärna utnyttjar ekonomiskt ser hon som en drog - hon klamrar sig fast, avslutar, börjar igen, slutar och så vidare. Hennes mamma var en riktig martyr, både under uppväxten och senare i Annas liv skuldbelägger hon henne, tycker synd om sig själv och skyller på "arvet" från den döde fadern (bipolär sjukdom samt ett högt libido, det senare ansåg mamman också vara en sjukdom, själv såg hon på sex som en äktenskaplig plikt).

Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.

Kerstin Thorvall