lördag 24 maj 2014

Att vara tolv år gammal är ett helvete

Jag fortsatte undermedvetet på sjuttiotalstemat i min läsning - i alla fall utspelar sig En komikers uppväxt på sjuttiotalet. Av någon anledning hade jag inte läst den förr, jag vet faktiskt inte varför jag inte känt mig så lockad av Jonas Gardells författarskap. Kanske helt enkelt för att jag läste fel bok först och inte fick mersmak. (Det var för övrigt Vill gå hem, och jag minns knappt någonting av den. Jag älskade dock Torka aldrig tårar utan handskar och faktaböckerna Om Gud och Om Jesus.)
En komikers uppväxt berörde mig djupt, den var påträngande, smärtsam och samtidigt så lätt att ta sig igenom att jag önskade att den var dubbelt så tjock. Språket är vardagligt, den är otroligt rak på sak - en bok som gör ont att läsa utan att vara sentimental. Hierarkierna i klassen, att göra sig till och använda komik för att slippa bli utfryst, att försöka göra sig synlig till varje pris, att svika vänner för att hasa efter de mer "betydelsefulla" känns tyvärr otroligt allmängiltigt, även om jag inte kände igen mig kände jag igen dessa mönster alltför väl. Barn som gör allt för att överleva, att ta sig igenom dagen, de som lyckas och de som inte kan resa sig igen.


Porträttet av Juha som spelar över, berättar vitsar och uppträder på varje roliga timmen till lärarinnans förtret, som sjunger sånger om lärarna, som ömsom umgås med de utstötta, ömsom sviker sina vänner för att nå en högre status är otroligt gripande, jag trodde inte alls att jag skulle bli så berörd som jag blev. Nästa gång jag är på biblioteket kommer jag definitivt att låna både Ett ufo gör entré och Jenny för att deppa lite till.

"Då är det nästan mer synd om Judas.
Han står utanför allesammans och ingen vill ha med honom att göra. Varför kunde inte Jesus förlåta honom också?
För att han gjorde fel en enda gång.
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född, sa Jesus och menade allvar. Han skämtade inte. Inget försonande leende. Det fanns ingen förlåtelse att få.
För en enda synds skull. För ett enda svek.
När Juha tänker på det blir han rädd för Gud.
Han kan se framför sig hur förtvivlat Judas skrek efter Gud, hur han skrek efter förlåtelse, men Gud fanns inte för honom, och han fick hänga sig alldeles ensam, utan någon som grät för hans skull, utan någon att hålla i handen."

fredag 23 maj 2014

Kvinnlig sexualitet, sjuttiotal, Mamma Martyr

Det mest förbjudna är den första bok jag läst av Kerstin Thorvall (som jag ändå tänkt i flera år att jag borde läsa något av), och den väckte stor uppståndelse på sjuttiotalet - den skildrar en medelålders kvinna, Anna, som gör uppror mot samhällets konventioner genom att njuta (nästan) hämningslöst av sex. Hennes libido är stort, åtminstone när det kommer till män som på något sätt är "förbjudna" - en del är betydligt yngre, en del är gifta, en del träffar hon när hon själv är gift och en kriminell alkoholist som kommer och går som han vill och gärna utnyttjar ekonomiskt ser hon som en drog - hon klamrar sig fast, avslutar, börjar igen, slutar och så vidare. Hennes mamma var en riktig martyr, både under uppväxten och senare i Annas liv skuldbelägger hon henne, tycker synd om sig själv och skyller på "arvet" från den döde fadern (bipolär sjukdom samt ett högt libido, det senare ansåg mamman också vara en sjukdom, själv såg hon på sex som en äktenskaplig plikt).


Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.

Kerstin Thorvall

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius
"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh
Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

torsdag 22 maj 2014

Varieties of disturbance

Jag gillar verkligen upplägget i Lydia Davis bok Samarbete med fluga (eller Varieties of disturbance, den tjusiga originaltiteln). Det är en samling noveller, historietter, fragment och "närstudier" där de kortaste berättelserna är någon enstaka mening lång och den längsta närmare sjuttio sidor.
Jag älskar fragment, och jag älskar hur otroligt skilda ämnen Davis tar upp, det är referenser till Kafka (eller snarare, vad beträffar just Kafka, en hel novell om honom och hans förberedelser när han ska bjuda Milena på middag - underbart), Beckett och Proust, det är ett långt utlägg om två äldre damers liv och vitalitet (där kvinnan som hamnat i skymundan och inte riktigt får vara med i närstudien verkar vara den mest intressanta), det är fragment om flugor, det är dagboksanteckningar från Cape Cod, tid som plockas isär och sätts ihop igen så att man förstår att man faktiskt hinner titta på tjugo skulpturer på en timme, det är... ja, det är massor. Och jag tycker om det, det är en sådan bok jag själv skulle vilja skriva någon gång i mitt liv, jag som är tokig i att skriva fragment. Mycket känns improviserat så att säga, bara snabba anteckningar, och det är underbart.
Visst. Det är ingen ny favoritbok. Ibland blir jag uttråkad (speciellt när det gäller närstudierna, som förvisso är lustiga men ganska långdragna), alla berättelser är inte min kopp te. Men det är just det som är så roligt med boken, den rika variationen, fantasin, hur konventionerna om hur en novell "ska" se ut bryts. Det är inspirerande. Jag läste att det var hennes fjärde novellsamling (dock den första som blivit översatt till svenska), jag är väldigt sugen på att läsa vad mer hon har skrivit.


"Jag tittade ner på gatan från mitt fönster. Solen sken och butiksägarna hade kommit ut för att stå i solvärmen och titta på folk som gick förbi. Men varför höll butiksägaren för öronen? Och varför sprang människorna på gatan som om de vore jagade av en fasansfull vålnad? Snart var allt som vanligt igen. Det som hänt hade inte varit annat än ett ögonblicks vanvett när människorna inte stod ut med frustrationerna i sina liv och gav vika för en underlig impuls."

onsdag 21 maj 2014

Brorsan snackar vardagslingo

Jag råkade få med mig Mirja Unges novellsamling Brorsan är mätt när jag tog med mig en bokhög från en vän (jag hade med en diger samling som vi bläddrade i, hon hade också förberett en stor hög fina böcker), så jag passade på att läsa den. "Om du orkar med språket" hade hon sagt.
Och det gjorde jag väl. Till en början. Eller rättare sagt; jag vande mig snabbt och tröttnade ännu snabbare.
"Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te." Sådant. Sådana meningar. Och talspråk, som "mens" istället för "medan" och så vidare. Jag orkade helt enkelt inte över tvåhundra sidor med sådant. En eller ett par noveller i den stilen hade varit intressant, men inte en hel bok.


Fast det är ingen dålig novellsamling. Jag kan förstå att andra gillar det, att det känns nytt och uppfriskande. Att hon har en egen ton. Det var bara så att det inte föll mig i smaken, det var inte min kopp te. Samtidigt så tycker jag om smärtpunkterna - det handlar ofta om lite trasiga människor och vore det inte för att jag irriterade mig på den stilistiska uppbyggnaden så skulle jag nog tycka bättre om helheten. En av novellerna måste jag dock lyfta fram, och där det språkliga faktiskt gjorde den extra påträngande; Det var igår bara. En smärtsam novell som till en början känns ganska så lättsam.

Just nu läser jag fler noveller; Samarbete med fluga av Lydia Davis. Hennes språk och stil tycker jag mycket om och jag känner att jag nog kommer att ha en del att säga om den när jag är klar. Intressant, underhållande, snyggt!

tisdag 20 maj 2014

Nutid och dåtid

Eftersom jag hade läst en novellsamling av Gavalda fick jag lust att läsa en av hennes romaner. Det blev En dag till skänks, om syskonen Garance - berättarjaget, Lola och Simon som, efter en lång biltur tillsammans med Simons pedantiska och otrevliga fru, kommer fram till resans slutdestination - ett tråkigt och pretentiöst bröllop - bara för att rymma därifrån.
De åker till sin yngste bror Vincent, och där får de titelns "dag till skänks", en fristad från krav och måsten, en fristad från Simons fru som ständigt pikar systrarna, en fristad från stroppiga släktingar som kallar Garances bröllopsutstyrsel för karnevalskläder, en fristad från barn som springer omkring. Där de själva kan sjunga och stoja och helt enkelt vara sig själva.
Liksom Gavaldas noveller är den här romanen fragmentarisk, minnesbilder och anekdoter blandas med den linjära berättelsen. Det jag särskilt tyckte om var syskonrelationerna, jag har alltid varit svag för syskonkärlek - Vincent som fixar en playlist som passar sin bror och sina systrar perfekt, minnena av hur Simon och Lola brukade busa tillsammans, en lista över olikheter mellan Garance och Lola som trots dessa olikheter inte klarar sig utan varandra.
Det var ingen fantastisk bok, ingenting som hänförde mig, men den var fin. Jag gillade hur ömsinthet och cynism ständigt blandades.


Dostojevskij x2

Jag spenderade lite kvalitetstid med Dostojevskij, först inatt och nu bara för en liten stund sedan. Det var kortromanerna Värdinnan och En liten hjälte jag läste (och blev sugen på att köpa efter läsningen, både på grund av verken i sig och på grund av att förlaget Bakhåll har ruskigt tjusiga böcker), två helt olika berättelser som båda gjorde ett starkt intryck på mig.

I Värdinnan kände jag genast igen Dostojevskijs kännetecken - flanören i Sankt Petersburg, feber och feberyrande, besatthet... Här är det den unge Ordynov som är berättelsens huvudperson och flanör. Vid ett kyrkobesök får han syn på en äldre herre och en ung kvinna som gör ett starkt intryck på honom. Av olika omständigheter blir han hyresgäst hos denna udda duo, han får aldrig riktigt reda på vad för en slags relation de två har till varandra och vad kvinnan, Katja, egentligen tycker om mannen, Murin. Ömsom verkar han ha henne i ett järngrepp och ömsom dricker, skämtar och kuttrar de med varandra.
Både Katja och Murin tycks opålitliga, Katjas berättelser överensstämmer inte med varandra, Murin är både karismatisk och skräckinjagande. Är det Ordynovs feberyra som förvirrar honom? Han vet inte ens var han har Katja, hon tog hand om honom när han var sjuk, men är hon syster eller käresta? Stämningen är mycket speciell och tryckande, man känner att det är något som inte riktigt står rätt till och ibland kände jag mig själv nästan som en febersjuk.


En liten hjälte är inte ens sextio sidor lång, men lyckades gripa tag i mig totalt. Det är berättelsen om en elvaårig pojke, puberteten står för dörren och vid en resa till en släkting blir han förälskad i en kvinna, Madame M. Samtidigt finns det en annan kvinna som han både känner sig dragen till och som han skäms inför, hon nämns aldrig vid namn utan är "den blonda", en kontrast till den lugna Madame M, den blonda kvinnan är vild, glad, lite barnsligt busig, hon retas gärna med huvudpersonen - ibland går det över gränsen, som till exempel i början, då hon, trots hans protester, försöker få upp honom i sitt knä.
Det är rysk överklass, referenser till teatern - själva berättelsen känns faktiskt aningen teatralisk -, det är en historia om uppväxt, att hamna i gränslandet mellan barn och vuxen och den motstridighet det innebär, både vad beträffande ens egna känslor och hur man blir sedd och behandlad av omvärlden. Pojkens tankar beskrivs med en underton som är lika delar erotisk och finstämd. En underbar bok, och en överraskning långt över min förväntan.

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño
Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?
"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."


"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

måndag 19 maj 2014

Ögats historia

Nu var det ett par månader sedan jag läste Georges Batailles Ögats historia, så jag har inte själva stämningen som läsandet gav i lika färskt minne som när det gäller andra böcker jag skrivit om, men det får gå ändå. Jag hade varit nyfiken på den länge - jag hade hört att den skulle vara äcklig, pervers och fantastisk.
Det känns som att den är skriven under berusningen av lika delar droger som upphetsning - drogens verkan tilltar samtidigt som den sexuella stimulansen börjar nå sin kulmen - berättelsens galenskap och perversion eskalerar. Det börjar relativt harmlöst, de två sextonåriga huvudpersonerna (en ung man, berättarjaget, och en ung kvinna) utforskar sin sexualitet och diverse parafilier, de onanerar tillsammans och fluktar på varandra.
Berättarjaget och Simone, som flickan heter, blir dock alltmer hänryckta och besatta, de drar in en annan flicka i leken - med ödesdigra konsekvenser, parafilierna blir mer och mer extrema och innefattar bland annat tjurtestiklar och människoögon.
Den runda eller ovala formen går som en röd tråd genom boken, ägg, ögon, testiklar, så även vätskor. Simone sätter baken i en skål mjölk i början, det finns många scener som innehåller urinering (både i sexuella och icke-sexuella sammanhang), blod, sperma... Det är perverst, det är galet - mot slutet blir ungdomarna som besatta och sätten de tillfredsställer sina lustar på blir mer och mer våldsamma - men det är samtidigt fascinerande, hänförande, språket är snyggt och bara flyter på, får allt att hända att kännas så självklart, nästan naturligt, som om man själv var ett med ruset.
Är det en upphetsande bok? Det är ingenting som jag kan avgöra, vad jag däremot kan säga är att det är en sällsam läsupplevelse som inte liknar någonting annat. Och sådant tycker jag om.

Älskarinnorna

Det är en Mycket Munter Bok, Elfride Jelineks Älskarinnorna. Berättelsen om Brigitte och Paula. De vill uppnå lycka, och eftersom de är kvinnor är det ju självklart hur denna lycka uppnås, nämligen genom äktenskap. Paula söker kärlek. Brigitte söker framgång och ekonomisk stabilitet. Paula har fått upp ögonen på Erich, en riktig drömprins med ett fagert anlete, och Brigitte suktar efter Heinz, en äkta karlakarl. Och sluga som de är lyckas de med att få de karlar de vill ha genom kvinnlig list, nämligen att bli med barn och därmed tvinga de stackars arma karlslokarna att ingå äktenskap med dem. Annars skulle det ju avlas oäktingar, för abort är tvi och finns inte på kartan, en ogift mor... Kommer inte på fråga!
Paula förför slugt fyllbu... jag menar den härligt dekatente drinkaren Erich och blödningar och smärta kommer ur hennes fi... vänta ett tag, jomenvisst, det måste ha varit skönt. Redan efter denna finstämda första gång blir Paula gravid, som en ung och spänstig flicka på inte ens sexton år, som sig bör.
Brigitte är redan älskarinna till Heinz, även hon blir till slut befruktad av denne underbare mans fina säd, även de delar som gör henne till kvinna fungerar och får henne därmed också att bli det ädlaste en (gift) kvinna kan bli - moder. Slutet gott, allting gott!


...nej. Låt oss nu spola tillbaks det här lite. Det är alltså en roman om förtryck - hur kvinnor och flickor indoktrinerades (vilket tyvärr fortfarande förekommer, kanske inte till lika stor del ekonomiskt, men det råder fortfarande en stark tvåsamhetsnorm och kvinnor som väljer bort barn ifrågasätts) till att tro att den enda vägen till ett rikt liv var genom en man, att leva genom sin man, att inte vara sin egen person, ingen hel person förrän en karl fanns med i bilden.
Det är en bok om kvinnor som böjs och böjs tills de nästan bräcks under patriarkatet - inte för att de är korkade, utan för att de har växt upp i ett samhälle där detta är norm. Detta är vad de har fått lära sig sedan barnsben. Så Är Det. Det förekommer inte en "män är svin"-jargong i boken, det är inte vad det handlar om. (Det känns trist att jag ens måste ta upp det, men det finns så många fördomar om feministiska verk att jag känner att jag behöver en brasklapp.) Det finns gott om vidriga män i romanen. Det finns även gott om vidriga kvinnor. Och huvudpersonerna är varken madonnor eller horor - snarare symboler (inte för att "madonnor" och "horor" inte är det).
Hade det inte varit för det finurliga språket, sarkasmerna och den svarta humorn hade detta varit en mycket tung och jobbig roman att ta sig igenom. Det gör fortfarande ont, men läsningen blir aldrig sådär kvävande deprimerande. Man blir arg, men man får någon slags distans. Rekommenderas!

Pondus, säger jag bara
"paulas ynkliga lilla mage som snart kommer att vara tjock och svullen så att man för samma summa pengar skulle få många fler kilo paula, bjuds ut på auktion. men det är ingen som vill ha den. hos en gris vore det en enorm värdestegring. hos paula är det ett tecken på att hon var lätt att få, för lätt, och därför nu är så mycket svårare att bli av med."

söndag 18 maj 2014

Philip Teirs noveller

Både jag och en god vän till mig tycker om att läsa novellsamlingar - det är en konst att berätta en historia på bara ett fåtal sidor, och dessutom är böckerna ofta snabba och lätta att ta sig igenom. Vi satt och diskuterade detta för någon vecka sedan, och i samma veva talade jag om min återkommande Weltschmerz och om dagens samhälle med dessa djävla ekorrhjul och hur allt handlade om effektivitet och pengar och skit. Hon läste vi detta tillfälle Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir och sade att det fanns en novell i den som hade lite med det att göra, jag som läser så snabbt kunde ju ta mig an novellen medan hon gick och pudrade näsan som vi fina damer säger.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.

Iakttag försiktighet vid den händelse att Ni skulle komma att spankulera i en överdrivet hög hastighet

Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.

lördag 17 maj 2014

Ur Edelfeldts "Samtal med djävulen":

"Ute på gräsmattan hördes inte snarkningarna, där sjöng den eviga fågeln, samma som fanns där för länge sedan då han låg i gräset och såg upp i den eviga skyn och drömde sig bort, till främmande länder, hamnstäder med sjömän; till landet där David tröstade kung Saul på ett mycket speciellt sätt, och där den sköne Johannes var Jesu favoritlärjunge - till svartsjuke Judas förtrytelse! - och där allt, allt handlade om lust; fanns det landet någonstans?"

Den sköne Johannes

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego
Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego
Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego
Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

fredag 16 maj 2014

Tomhet, idel tomhet

Elin Grelssons roman Du hasar av trygghet är rent ut sagt en ganska deprimerande bok - men på något sätt är det skönt, rent ut sagt befriande. Att det får lov att gå åt helvete ibland, att huvudkaraktären får lov att känna den här starka ledan boken igenom utan att erbjudas några snabblösningar. När det känns som att det inte finns någon väg ut, som att livet är inrutat och ständigt kommer att vara det är detta en motpol till litteratur om att finna kärleken eller drömjobbet eller att förverkliga sig själv eller vad det nu må vara.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).


Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.

Grelsson

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.


Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.


Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

torsdag 15 maj 2014

The male gaze

...nej, det där var faktiskt orättvist sagt. Men ur manlig synvinkel i alla fall, åtminstone i de flesta noveller i Einar Askestads Kvinnohistorier. Jag var lite skeptiskt, måste jag erkänna, att en bok med den titeln skrivits av en man. Jag tänkte; bara det inte är en sådan där bok där kvinnorna antingen är undersköna kvinnor på piedestal eller neurotiska hysterikor. Eller båda. Jag kan inte säga att mina farhågor besannades, som tur är, men visst. Det var en del vackra fresterskor och gnatiga fruar, men de känns i alla fall mänskliga. Platta men mänskliga. Männen var dessutom inte bättre eller sämre. Både männen och kvinnorna i berättelserna har goda och dåliga sidor. Jag tycker ändå att Kvinnohistorier är ett ganska missvisande namn.
För det första är det ofta männen som är i fokus, kvinnorna syns genom männen, för det andra kändes det mer som en bok om... människor? Relationer? Jag vet inte riktigt, och skämtsamt tänker jag att det hade räckt med att den hette Historier.


Mitt problem med boken var att jag inte riktigt visste vart den ville komma. En del berättelser var bara... ja, de sade mig ingenting alls. En relation där de båda är otrogna, någon pittoresk stuga där twisten tydligen är att kvinnan är intresserad av bondage, en pappa som saknar sin fru och vill att sonen ska bo hos honom... Och någonstans kommer det plötsligt en ganska chockerande novell, sedan fortsätter allt i vardaglig mak ett tag till. Jag blir kanske inte precis uttråkad... jo, smått uttråkad blir jag faktiskt ibland. Eller trött. Jag förstår inte riktigt behållningen med majoriteten av novellerna. Och språket... Det är väldigt vardagligt och det låter (med ett fåtal undantag) hela tiden som att det är samma person som berättar, oavsett ålder, kön eller livssituation; det är hela tiden samma röst, som att det är samma människa i olika förklädnader. Karaktärerna känns helt enkelt platta.
Det tar sig dock mot slutet, de sista novellerna engagerade faktiskt och höjer mitt intresse. Bäst är de noveller som sticker ut lite, där det finns bitterhet, obehag eller någon liten knorr på slutet, hoppfull eller ej. Funderingar över Laura, Himmelriket inom oss, Lilla du samt Nils var mina favoriter. Sedan tyckte jag om den extrema bitterheten i Lite egen.

Nazistlitteratur i Amerikorna

...eller Nazistlitteratur i Amerika som den egentligen heter på svenska, en bok av Roberto Bolaño som jag haft höga förväntningar på sedan jag hörde talas om den (titeln jag såg var på engelska, Nazi literature in the Americas vilket förklarar varför jag jämt tänker titeln som jag gör). Jag älskar Bolaño och upplägget lät intressant, en samling fiktiva biografier om högerextrema författare i Latinamerika och Nordamerika.
Man får läsa om Edelmira Thompson som träffar Hitler, och dottern Luz som skattar sitt fotografi på sig själv som spädbarn i Hitlers armar högt, den skrivande, alkoholiserade Luz, olyckligt förälskad i Claudia.
Här finns sportfanatiker och imitatörer med flera olika personas som motsäger varandra, mördare som skriver dikter i luften med sitt flygplan, katolska feminister, beresta kvinnor, framgångsrika författare, bespottade poeter och medlemmar i det ariska brödraskapet.


Boken är indelad i olika stycken med namn som "Familjen Mendiluce", "Belästa och beresta kvinnor", "Trollkarlar, legosoldater, eländiga", "Max Mirebailas tusen ansikten" och "Epilog för monster". Mitt favoritstycke är det som heter "Föregångare och upplysningens fiender", jag älskade språket och på något sätt kändes detta extra Bolañoskt så att säga. De långa, beskrivande meningarna och de lakoniska små kommentarerna...
Romanen är mycket bra, om än aningen ojämn. En del livsöden fångar inte mitt intresse och känns utdragna, bland annat det om "Fetknoppens" öden och äventyr - kanske är det helt enkelt det faktum att denne "Fetknopp" är lite för intresserad av fotboll för min smak. Helheten är dock väldigt intressant, och jag gillar att läsa om hur och varför karaktärerna dras till nazismen - några har högerextrema föräldrar, andra börjar som stalinister och andra går med i fängelsets ariska brödraskap för att klara livhanken, i många fall får man ingen förklaring alls och man hade knappt vetat deras politiska åskådning om det inte vore för att de var med i en bok vid namn Nazistlitteratur i Amerika.

En ung Roberto
"År 1980 utkommer romanen Grymhetens advokat med en besynnerlig dedikation: Till min italienske vän, den okände soldaten, som fallit offer för skrattsalvor."

Franska noveller

...eller man kanske ska säga en fransk (eller svensk) novella och ett gäng franska noveller. Det är vad jag läst ikväll. Eller inatt kanske man ska kalla det.

Ernestine - en svensk novell är skriven av allas vår Markis de Sade och handlar om den dygdiga Ernestine och den dygdige Herman, upp över öronen förälskade i varandra. Sedan, i sann de Sade-anda finns det personer som är lite mindre dygdiga. Greve Oxtiern, till exempel, som lustar efter den sextonåriga, svenska skönheten Ernestine och nästlar sig in med falska löften.
Det kändes lite Sade light. Jag hade förväntat mig erotik, perversioner, dekadens, (mer) osedlighet, men detta var mest en kortroman där det gick åt skogen för alla, och slutet kändes nästan som någon slags moralkaka. En ganska twisted sådan, men ändock. Det var ingen dålig novell/kortroman, men jag blev aningen uttråkad. Jag hade liksom väntat mig mer, så det kändes lite som ett antiklimax.


And now to something completely different! Bubblor av Claire Castillon (vackert efternamn, för övrigt). Hennes novellsamling består av 38 kortnoveller, alla med ett förnamn som titel. Den behandlar alltså en hel massa människor, den egoistiska Annabelle, den ständigt optimistiska Madeleine, den svikne Armande... Genomgående teman är egoistiska, märkliga och rentav obehagliga föräldrar (se Hervé och Ondine), bättre föräldrar, kuvade personer, kuvande personer... Ibland är det roligt. Eller lustigt. Det finns mycket galla i novellsamlingen, den är ganska fullproppad med bitterhet. Svek och uppbrott. En del noveller är extremt cyniska. Andra är burdusa, bullriga.
Jag tycker om boken, jag tycker om att novellerna bara är ett par sidor korta men ändå lyckas få fram sitt budskap, ändå lyckas berätta sin historia. Språket är ofta rakt på sak, vilket passar berättelserna väldigt bra.


Några lösryckta citat: "Jo tack, madame borgarbracka skapar i lera, hon irrar från kulturkonferens till gymlektion, hon bildar sig men för vem, för vad? Nej, hon raggar, den där satans slampan! Hur vågar hon leva sådär bara för sin egen jävla skull? Pensionen, vilken skandal!"

"Det är tufft att vara sadistisk när man är ovan."

"Förresten, om jag gifter om mig en dag, ska jag se till att varken bjuda min bror eller mina väninnor, så att jag kan njuta av den lyckligaste dagen i mitt liv istället för att bevista den motbjudande scenen då två personer jag har älskat träffas för att sedan lämna mig."

"I gruppen finns en engelsman som jag inte minns förnamnet på som berättar historier med British accent och basröst som han överdriver, som om han svalt Blåskägg."

"Det är ju ändå jag som skapat din mellangård. Jag måste för sjutton ha ett ord med i laget!"

Castillon

onsdag 14 maj 2014

Modernista x3

Jag var på biblioteket idag, jag lånade en hel del böcker, men jag läste också ett knippe böcker på stället. Förutom Marias Testamente läste jag tre böcker från förlaget Modernista, då jag inte hade så mycket tid på mig och deras böcker ofta är av det tunnare slaget. Böckerna jag läste var alla mellan 70 och 80 sidor.

Den jag läste först var Sara Shamloos Gloria, om besatthet och idoldyrkan, bokens "jag" stänger in sig, isolerar sig, det enda som betyder någonting är Han, idolen. Jag får känslan av psykos, men jag kan ha fel. Det är ett intressant upplägg, men texten flyr liksom ifrån mig, jag känner mig aldrig berörd. Det känns mest som ett litterärt och språkligt experiment och nu, bara några timmar senare känns det knappt som att jag läst boken.

Favoritcitat: "Huvudet dånar, ögonen är fulla av blod -
Jag vänder mitt ansikte från allt detta."



Den andra bok jag läste var Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet av Ida Säll. Det är en samling barndomsanekdoter från sent åttiotal och tidigt nittiotal blandat med små "sagor", om sjöjungfrun som ville ha kläder men inte fick några, om Ikaros som flög upp på sitt tak och sen vidare (min favorit!), om Remus och Romolus där den ene åt grus och dog. Typiska barndomsminnen; vänner man inte riktigt gillar, maskeradkalas med glasståg (där fanns Pippi Långstrump, och när berättarjaget frågar henne var hon har Herr Nilsson, varför han inte kom på kalaset, svarar "Pippi" att Herr Nilsson stannade hemma och var sjuk, vilket fick berättarjaget att oroa sig för att Herr Nilsson kanske hade cancer), skolstart med kompisar som luktar kiss och vars mammor luktar rök, prat om "cp-barnen", det vill säga specialklasserna, med en fördomsfullt fascinerad jargong som hör den ignoranta barndomen till. Jag tyckte om boken, det är nog ingen bok som kommer att sätta sig på minnet, men det var fin läsning.

Favoritstycke: "Ikaros ville flyga men från början kunde han inte. Av vax byggde Ikaros vingar som han tyckte blev så fina. De var alldeles lagom långa och skavde inte ett dugg. Han satte på sig vingarna som en ryggsäck och tog riktigt mycket sats. Först flög Ikaros upp på taket på sitt hus, och sedan flög han vidare, högre och högre. Uppifrån var allting mycket litet. En liten häst, en liten sjö, en liten väg, ett litet hus. Hästen var en ardenner. Ikaros skrattade och flög vidare. Ikaros jagade måsar och helikoptrar. Framåt kvällen blev han trött och flög ikapp med ett flygplan. Han knackade på dörren och som tur var öppnade piloten. Planet skulle till Cypern och Ikaros fick en egen stol med kräkpåse. Flygvärdinnan önskade honom välkommen och han fick välja på vatten, citronvatten eller mjölk med sugrör."



Den tredje boken var Ormar och piercing av Hitomi Kanehara. Det är den enda av böckerna som inte skrevs av en svensk författare, och dessutom den enda bok som var mer traditionellt uppbyggd. Den handlar om tungklyvning, om tatueringar, destruktivitet och ligister, alkohol, sex och livsleda. Det låter ganska intressant, men tyvärr var detta inte alls en bok i min smak. Karaktärerna var trasiga, huvudpersonen, en ung kvinna på nitton år var väldigt självdestruktiv, men jag kunde verkligen relatera eller sympatisera. Hon hade nog inte velat ha mina sympatier i vilket fall. "Giftig" har jag hört om boken. Sådant brukar locka mig. Men jag blev mest av allt uttråkad.

Favoritcitat: "Det slog mig att även sadister kunde skratta gott."

Mary is not impressed

Det är ingen from, helig Mariagestalt som Colm Tóbín beskriver i sin roman Marias Testamente, utan en trött, arg och ledsen kvinna som inte trodde att hennes son också var Guds son. Det var inte värt det, Jesu lidande och död på korset för "mänsklighetens frälsnings skull". Hon är arg på lärjungarna, arg på folket och makthavarna, arg på sig själv, arg på sin son.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."



Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".

En man

Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."

Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.

tisdag 13 maj 2014

Mellan två världar

Kluvenhet är ett centralt ämne i Nina Bouraouis självbiografiska roman Pojkflickan. Pojke eller flicka? Fransyska eller algerier? Att hela tiden vara lite utanför, att inte passa in, att inte passa in som flicka, att få höjda ögonbryn när man kallar sig Ahmed, att inte passa in i Algeriet, att fortfarande bära med sig Algeriet vid resan till Frankrike...
Egentligen handlar den inte om så mycket - eller så handlar den om så otroligt mycket. Där är boken också kluven. Allt eller inget. Identitet, Algeriets blodiga revolt, rasism, normer och normbrytande, uppväxt, släkt, vänskap...
Språket är sparsmakat men poetiskt, meningarna är korta, boken flyter på i långsam, melankolisk takt. Trots dess ämnen inger den ett slags lugn - kanske just på grund av detta stillsamma berättande. Det är en väldigt fin berättelse och jag skulle gärna läsa mer av Bouraoui.



"Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns.
Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte."

För övrigt läste jag hela romanen till tonerna av Brigitte Bardot, och det passade väldigt bra.

Gavalda och Karlsson

Idag har jag läst två novellsamlingar (före och efter närmare sju otroligt fina timmar på café/restaurang Satori full med samtal, vegetarisk mat, blåbärsmuffins som vi av någon outgrundlig men förmodligen ytterst logisk kallar Bosie, mer samtal, puffande på e-ciggen - för min del - och trevlig bakgrundsmusik). Den ena lånade jag av ovan nämnda goda vän, den andra hade stått i min bokhylla en lång tid och jag har antagligen köpt för en tia på någon second hand. Fast nu blev ju ordningen omvänd, det var den lånade boken jag läste sist.

Så. Den första jag läste var Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - en ganska allmängiltig önskan, kan tyckas. Jag hade hört mycket gott om den, och visst var den bra - men jag har väldigt svårt att beskriva den. Det är en samling berättelser om, ja, människor, rätt och slätt.
Novellerna är ofta fragmentariska, och det tycker jag om, den speciella stilen - man får egentligen inte veta så mycket om personerna, men ändå känns det... närgånget, ibland nästan påträngande. Jag tror trots det inte att det kommer att vara en bok jag går och tänker på långt efteråt, men vissa saker fastnade verkligen. The opel touch var min favoritnovell, jag kände en slags samhörighet med kvinnan. Hennes cynism, sarkasmer, distanseringen, ledan, nedstämdheten, det lilla sammanbrottet, trösten. "Vi sitter åtminstone inte i skiten."

Gavalda

Den andra novellsamligen jag läste var Jonas Karlssons Det andra målet. Jag har läst hans senare böcker och visste därför på ett ungefär vad jag hade att förvänta mig. Vanliga människor, vanliga och ovanliga situationer. Jag tyckte mycket om hur berättelserna här gick in i varandra, en karaktär som bara suttit vid ett bord i en novell är huvudperson i nästa. Mina favoriter var de som kretsade kring Gondolen, där folk stämde möten, satt och väntade på vänner som aldrig kom och så vidare. Särskilt tyckte jag om När jag vaknade var hon borta, om en kvinnas sönderfallande relation med en minister, titelns "hon".
Tyvärr tappade jag intresset mot slutet av boken, novellerna blev tristare och slutet kändes faktiskt aningen utspårat. Jag håller alltså med min män om att detta är Karlssons svagaste bok, men det var fortfarande mycket god läsning. Jonas Karlssons lägstanivå är hög.

Karlsson

måndag 12 maj 2014

Narcissus

När Narcissus knäböjde framför sjön
Log hans spegelbild och sade:
"Jag är ledsen, unge man,
Men du är inte precis min typ."


söndag 11 maj 2014

Instinktivt gillande

Ibland hittar man sådana böcker som man rent instinktivt vet att man kommer att älska. Och ofta, när jag hittat en sådan bok, skjuter jag upp läsningen - jag måste läsa den vid rätt tidpunkt - när nu den skulle infalla, jag blir lite skrämd så att säga, jag måste göra boken rättvisa och andra dumheter.
m/s Tiden av Fredrik Ekelund är en sådan roman. Motståndets estetik av Peter Weiss är en annan, och nej, jag har fortfarande inte läst den. Båda är, för övrigt, tjocka, röda och med vit text på framsidan.



Hur som haver. "En sommarkväll på författarens balkong, de som på 70-talet jobbade tillsammans i Malmö hamn - Donald, Stravinskij, Fjorton, Norrköping, Kocken, Kjell-Erikus och Jins visslare. De äter av Kocken omsorgsfullt lagade gryta, dricker gott och samtalen börjar flöda. De andra arbetskamraterna, hamnarbetarstrejken, Marx, språket - allt avhandlas. Inte minst arbetarförfattaren Gösta Larssons liv och författarskap." Det är vad det står på baksidan, och det var det som lockade mig. Och nu har jag börjat läsa den, och jag, som hade så höga förväntningar, är ännu inte beskriven.

För den verkar fantastisk. Karlarna pratar i mun på varandra och ibland kommer någon med någon lärd utläggning för att bli avbruten på någon som frågar efter mer sill, eller någon som säger något på grov malmöitiska. Redan på sida tjugoett känner jag att, fan, detta kommer bli fantastiskt. Hör på detta:

"Någon vill vara Historiemaestro:
-Almgården hette den innergård på Bastiljen mellan yttermuren och den inre fästningen, det...
Någon annan bryr sej inte:
-Jag såg han på första maj, Folkets Park. Nya skor, faktiskt, men plastpåsen hade han, som alltid. Nu med skånska flaggan på.
Maestron framhärdar liaväll:
-...var kanske världshistoriens största antiklimax, 14 juli 1789, sju fångar satt darr, fyra psykfall, två tjuvar och markisen de Sade.
-Sade de det?
-Jag har en syssling som heter Berlin.
-Sku' du ente ha'tt en markis här istället för parasollen?"

Eller detta;
"-Vem spelar fotboll på skolgården?
-Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?"
...och inte förrän på nästa sida, efter bland annat pratet om Bastiljen, kommer det;
"-Es ist ein Vater mit seinem Kind. På flykt efter israeliska bomber."

Ekelund

Dessutom gillar jag att den utspelar sig (saj) i min hemstad, Malmö, nu känner jag mig nästan lite utanför, jag med min "rikssvenska" som folk har kallat det, haha! Jag känner närheten då, liksom jag gjorde när jag läste Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Och redan kort inne i boken, m/s Tiden, alltså, nämns "Tjyvaparken", som ligger ungefär tio-femton minuters gångväg från där jag bor.

Om Gud

Jag läste nyligen (i min sjukhussäng med ett bolltäcke över mig) Jonas Gardells Om Gud, en bok jag velat läsa länge, dels för att jag har varit nyfiken på alla dessa gudsbilder som genom tiderna smält ihop till en, och för att jag fann hans Om Jesus mycket intressant.Gardell skriver väldigt trevligt och lättillgängligt, både i Jesusboken och i denna. Han går igenom de olika gudsföreställningarna - hur nomadiska herdar hade en uppfattning och hur människor i landsflykt tillber något helt annat. Gud går från att kräva offer, både människor och djur, till att äcklas av blodslukten, ibland är Gud både krigisk och hämndlysten, ibland värnar hen om kärlek och medkänsla, ibland är Gud närvarande och griper in i människors liv medan hen ibland är så helig att det är ett under om man ser Guds anlete och förblir vid liv. Varför skonar gud en människa men inte en annan? Varför verkar Gud som uppviglare ibland - härdar faraos hjärta för att kunna plåga hans folk, exempelvis? Det är mycket spännande, och jag kände att jag fick svar på flera frågor jag hade om Gamla Testamentet och gudsföreställningen däri.



Jag kände att jag hade stor behållning av boken - trots att jag är väldigt fascinerad av religion och kristendom har Nya Testamentet alltid varit mitt främsta intresseområde. Det negativa med boken skulle väl vara att jag känner att Gardell upprepar sig rätt ofta. Flera gånger stannar jag upp i läsningen och tänker "men detta har jag ju läst förut", jag vet att Gud drack gräddmjölk i skuggan av ett träd med människor och att det inte går att få ihop det med tanken på en hämndlysten krigsgud! Jag vet! (Å andra sidan är Gud som dricker gräddmjölk en otroligt charmig bild och den tål kanske att upprepas.)

Visste du förresten att Gud drack gräddmjölk?

Gräddmjölk.

Gud. Drack gräddmjölk.

Gräddmjölk. Gud.

...vilket förvisso gjorde just de upprepningarna rätt rara, men det kändes som att boken hade kunnat göras lite tightare. Annars har jag ingenting att klaga på. Egentligen har jag väl ingenting att klaga på. Och precis som när jag läste Om Jesus kände och känner jag starkt för att fördjupa mig ytterligare i ämnet. Gud som dricker gräddmjölk alltså.

Like a virgin

Alltså, Paulo Coehlo. Det känns som att antingen hatar man honom och tycker att han är kvasidjup och dryg och äcklig, eller så älskar man och tycker att han är en mästare. Själv känner jag mig relativt neutral. Han har skrivit saker som jag har irriterat mig något så fruktansvärt på, exempelvis: det är väldigt mycket manligt/kvinnligt och "manliga egenskaper" och "kvinnliga egenskaper" och "kvinnlig visdom" och "kvinnlig intuition" där jag snarare kan tycka att visdom och intuition är mänskliga egenskaper, men annars tycker jag oftast att han är rätt mysig. Visst, det är mycket kvasifilosofiska visdomar och blaha blaha, men jag står ut. Det känns lite harmlöst, det är nog ändå lite av hans signatur; kvasidjup filosofi och visdom, lite spirituellt, lite livsåskådning, lite religion...

Paulo och Brida

Jag får någon slags trygghetskänsla, kanske för att jag fick Brida av min mamma när jag låg inne på sjukhus för första gången, som nittonåring ("den handlar om en irländsk flicka, och du gillar ju sådant!"). När jag kom ut led jag av enorma sömnbesvär (jag har haft det så länge jag kan minnas, men de var verkligen extrema, jag sov knappt alls), jag spenderade flera dagar i veckan på biblioteket och läste som en galning, allt från De hundratjugo dagarna i Sodom av Sade och... ja, Coehlo. Så fort de hade en bok av Coehlo jag inte hade läst (då hade jag bara läst Elva minuter som jag fått av pappa ett par år tidigare, och Brida) lånade jag den.

Och nu, senast jag var inlagd... vilket var... ja, herregud, det känns som en evighet, men det var igår jag blev utskriven - så hade mamma med sig Pilgrimsresan. Det var lite lustigt, hon hade ju glömt att hon köpt Brida åt mig första gången jag varit inlagd. Pilgrimsresan tyckte jag faktiskt bra om. Jag gillar sådant där religiöst, lite ritualer, lite så, jag blev nästan själv sugen på att åka på pilgrimsresa. Jag måste säga att Coehlo är utmärkt sjukhusläsning. Lite lagom sådär.

Hur som haver, nu har rubriken ännu ingenting med det jag har skrivit att göra. Så, för att komma till saken. Jag läste nyligen Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Typisk Cohelo. Mysig. Lätt att ta sig igenom, snabbläst. Inget mästerverk, men fin läsning. Det var både fint och förbryllande att de ofta pratade om Guds kvinnliga anlete och Gud som kvinna och sådant. Jag tänker ju som så att Gud är könlös, att Guds "gestalt" eller brist på sådan övergår allt mänskligt förstånd, men visst. Det är ju den här ständige bilden folk har i huvudet av den skäggige mannen på ett moln, och man ber ju trots allt Fader vår och inte Moder vår eller Förälder vår. Äsch. Jag är agnostiker, Gud kanske visst har en gestalt. Gud kanske är världens sötaste lilla fladdermus. Men nog om Gud, för jag har fortfarande inte kommit till saken.



Huvudpersonen Pilar berättar att hon har legat med ett antal män, men när hon pratar med sin kärlek, som även var hennes barndomsvän, känner hon att hon "fått oskulden tillbaka". När de älskar förlorar hon liksom oskulden på nytt. Som om hon, för att kunna ha fint och bra sex med sin älskade måste känna sig som en oskuld som plåster på såren då hon inte "sparat sig" för honom eller något. Märkligt.

Det var i alla fall fint att Brida fick sig en liten cameo. Dock inte i sexakten. Det vore ännu finare.

lördag 10 maj 2014

Inte helt och hållet spöken

När jag, för ett par år sedan, fick syn på novellsamlingen Not exactly ghosts av Sir Andrew Caldecott blev jag genast intresserad av den, både tack vare titeln och texten på baksidan som löd "The mundane becomes horrific, the everyday is unnerving and the commonplace is frightening."
Det är nämligen sådant jag fascineras av och letar efter när jag vill läsa (eller se) skräck, subtilt och krypande snarare än brutalt och blodigt. Inte för att jag har något emot exempelvis riktigt råa skräckfilmer, men de skrämmer mig inte, det är den smått förvrängda verkligheten som är obehaglig.


Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste hela; jag minns att jag hade den med mig för kanske två år sedan när jag hälsade på min pappa, och då läste jag novellen A book entry och blev genast imponerad. Den var precis sådär subtil som jag ville ha det, och med en avslutning som gav mig gåshud. Jag har haft med mig boken i väskan flera gånger med intention att läsa den, men det var  inte förrän ett par veckor sedan - denna gången då jag besökte min mamma - som jag faktiskt tog mig igenom hela.
Caldecott fortsatte att imponera. I de flesta av hans noveller byggs stämningen upp långsamt och man får små ledtrådar om vad som kommer att hända, vad som har orsakat händelserna.
De blir lite likartade efter ett tag, berättelserna. Många är stöpta i samma form, men jag känner trots det inte att jag tröttnar. Det är snarare när han avviker från sina signaturelement som novellerna blir sämre - en märklig berättelse om en pojke som tycks tro att han är en råtta. Och en annan om en man som blir galen springer ut i djungeln och karvar i kokosnötter. Då tänkte jag "har farbrodern möjligen blivit senil?" och längtade tillbaka till hans mer typiska noveller.



Helheten är, trots det, utmärkt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar denna samling, och jag kommer nog att läsa om flera av novellerna många gånger. Min favorit är nog ändå fortfarande A book entry som jag läste först, men andra favoriter är bland annat A room in a rectory, Autoepitaphy, Decastroland, A victim of Medusa, Authorship disputed, och Seated one day at the organ.

Snabbfrågor

Jag gillar ju enkäter och frågor och svar och listor och fan och hans yngre broder. Men så tänker jag; en snabbenkät. Ja, det är ju roligt att fylla i. Men hur kul är det för andra att läsa? Och så kommer dimman och den existentiella ångesten...

Nej, riktigt så illa är det inte. Det är denna dära enligt O (som jämt får mig att tänka på Berättelsen om O - bloggnamnet alltså, inte kvinnan bakom).

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser fort som vinden. När det inte är vindstilla alltså. Jag läser som stormen Gudrun.
Tegelstenar eller tunnisar? Kvalitet, inte kvantitet. Är en bok bra skiter väl jag i om den är 80 sidor eller 1080.
Bibliotek eller bokhandel? Vänta, vänta, vänta. Vad innebär "bokhandel"? Jag fick direkt upp Akademibokhandelns logga. "Usch och fy", tänkte jag, "kapitalism". Sedan insåg jag att antikvariat och nätbokhandlar nog också rymdes under detta begrepp, och då är ju svaret självklart även om the library is the place to be.
Ljudbok eller e-bok? Om jag nu måste välja... Ljudböcker har jag inte tålamod till, men e-böcker kan vara bra att ha.
Inbunden eller pocket? Pocket ger en mysig känsla tycker jag. Men gamla inbundna böcker med vackra pärmar och sidor av fint papper som inte bara är ditlimmade... Så jag fuskar. Jag gillar båda.
Vampyrer eller spöken? Jag har blivit mer öppensinnad gentemot vampyrer, åtminstone kvinnliga sådana, sedan jag såg några bra vampyrfilmer, en del baserade på Carmilla, så den vill jag läsa. (Att en av filmerna jag såg var av Jess Franco och hette Vampyros Lesbos kan vi ignorera.) Och jag gillade Dracula, boken alltså. Men nej, jag har alltid tyckt att spöken är djäkligt mysiga. 
En i taget eller slalomläsning? Utom när jag låg på sjukhus.
Nytt eller gammalt? Jag tänkte först fuska och sätta båda i fetstil, men... Nej, äldre böcker ligger mig faktiskt varmare om hjärtat.
Bokmärke eller hundöra? Ve dig som viker hundöron i mina böcker! Mina bokmärken är ofta provisoriska, dock.
Snacks eller godis? Vid läsandet? För egentligen föredrar jag snacks, men att doppa popcorn i cheddardipp är inte så praktiskt då. Så, mjölkchoklad, för det är så gott att röka e-cig direkt efter man tuggat på en bit choklad.
Biografier eller memoarer? Med vissa undantag.
Skräck eller chicklit? Jag läser inte mycket skräck, men när jag väl hittar bra sådan blir jag hur glad som helst.
Soffan eller sängen?
Inne eller ute?
Boken eller filmen? Fast det är ju fusk, för det finns filmer som är annorlunda än boken (Trainspotting, Mysterious skin, Hell house...) men som ändå är lika bra. Och i vissa fall är filmen bättre. Men ja, generellt sett...
Twitter eller Facebook?
Goodreads eller Boktipset?
Kokbok eller Bakbok? Fast jag köper aldrig några. Jag köpte lite matporr när jag var yngre, dock. 
Te eller kaffe?
Nobelpriset eller Augustpriset?