Den unge Werthers lidanden

Jag tycker om Sturm und Drang med alla dessa översvallande känslor, och jag älskar Goethe. Min första bekantskap med denne var Erlkönig (efter att min pappa sagt att jag skulle kolla upp dikten, då Rammsteins Dalai Lama är en parafras på denna, det var någon gång under min högstadietid). Min andra bekantskap var Den unge Werthers lidanden, som definitivt förtjänade en omläsning. Det är en roman jag håller mycket kär, språket är underbart och den är väldigt vacker i sin tragik - jag får tankarna att Werther i princip var dömd att gå under (hade han levt idag hade det förmodligen varit enklare att rädda denna stackars olycklige man med mediciner, kunskap och terapi) - hade han inte förälskat sig i Lotte känns det som att han ändå oundvikligen sjunkit ner i depressionens och ledans träsk. Lotte i sig känns mer som en symbol han blir besatt av, en slags avgudabild, hade det inte varit henne han levde och dog för under sin sista tid vore det någon eller något annat.
Det är smärtsamt att läsa Werthers till en början uppsluppna brev till vännen Wilhelm, som sedan blir mer och mer sorgsna och med en slags blandning mellan håglöshet och mani.
Jag undrar lite om Werther eventuellt skulle kunna ha varit bipolär. Det känns inte uteslutet.

Utdrag:
"Missmod och olust hade slagit allt djupare rötter i Werthers själ, allt fastare tvinnat sig samman och småningom helt vunnit herravälde över honom. Hans själsliga jämvikt var fullständigt rubbad, en inre hetsighet och häftighet som helt undergrävde hans konstitution, frambragte de hemskaste verkningar och utlämnade honom åt en utmattning, ur vilken han sökte kämpa sig ännu mer ångestfullt än han innan dess bekämpat sina lidanden. Hans hjärtas ångest tärde på hans övriga själskrafter, på hans vitalitet och skarpsinne: han blev en sorglig figur i sällskapslivet, allt olyckligare och allt mer orättvis ju mer olycklig han kände sig."